Om att släppa taget, för att stå ännu stadigare

Det var jag och mannen som skålade in det nya året, nedanför Stadshuset i ett vintrigt och snöigt Stockholm. Han vände sedan åter hem till Singapore och jag jullovshängde med två älskade och alltid saknade brorsöner. Det nya året började långsamt och vilset innan nya planer tog form. Men när de väl format sig, gick det fort att skapa nya arrangemang för duosång, ändra riktning på skrivandet och fotografera mer disciplinerat. I slutet av januari kom mamma på besök med sin man. Tredje gången i Singapore gör att man behöver växla upp turistandet en smula och hitta bakgator där vi förut inte tittat. Över kinesiska nyåret for vi till Raja Ampat och fann två amerikaner och en schweizare som gör världen bättre. I mars kom Svenska kyrkan i utlandets råd på besök och vi pratade om hur svensken mår i Singapore och hur kyrkan kan få vara kyrka. Strax efter det for kören på Asienturné. Och även om Pattaya inte är en plats jag vill rekommendera, blev det en fin och minnesvärd tur med mycket sång, ännu mer skratt och långa oavbrutna samtal. Helgen efter kom svärföräldrarna på besök och palmsöndagen skulle firas med mycket sång. Kanske tog jag och musikern oss vatten över huvudet när vi framförde Faurés Palmsöndagshymn, men ibland är modet seger nog. Påsken firades med svärföräldrarna på Bali, medan de sedan fortsatte till Java. Sista april framförde duon sina första egenarrangerade sånger och medan en brasa tändes utanför sjömanskyrkan, sjöng vi in i våren så tvåstämt vi bara kunde. Och sedan gjorde vi ännu en tur till Bali, började kalla Tulamben vår sommarstuga och jag letade efter min kompis den blyga boxfisken vid US Liberty. Timslånga kaffestunder med kär vän ledde till emotionella trianglar på skrynkliga servetter och samtal om både relationellt fiskande och socialt schackspel. Maj kom med nationaldagsfirande, klarinettspelande och sång hos den norska ambassadören och ryktet sade att vi tog oss hela vägen till NRK. Kören hade vårkonsert och efter tårar och tandagnisslan, framfördes en fin soloversion av Tillägnan. Försommaren handlade om transparens och både på och utanför jobbet förstod jag att delande och hjälplöshet inte är samma sak. Att transparensen är ofrånkomlig i alla nära relationer och i allt som andas uppriktighet och närvaro. Jag hittade nya caféer, läste om segerns melankoli och förstod något nytt om min egen kreativitet. Vårkonserten avslutades med en känslosam körfest, eftersom en för oss kär körledare var på väg hem. Det blev sent och ingen mening att gå och lägga sig för den som tidigt nästa morgon skulle sätta sig på ett plan till San Fransisco. Härliga dagar med blå himmel i spårvagnarnas och uteliggarnas stad, slutade med en roadtrip längs Highway 1 mot Los Angeles. Mannen hade glömt körkortet och jag kände mig oövervinnerlig efter att ha kört genom San Francisco och över Golden Gate mot the Googleplex. Jag fick fingret av en arg bilist och konstaterade att ska man få det någonstans, så är det där, genom en nervevad ruta. Sedan inleddes några veckor fulla av avsked. Många vänner skulle lämna Singapore och flera av dem träffade jag hoppfullt nog på Stranger's Reunion, för att dricka kaffe och ta farväl. Vi drog till Fiji, trodde att vi var i Polynesien och dramatiserade resan i  Heyerdahls fotspår, tills vi insåg att vi var i Melanesien. Men fint var det och lugnt, även om vår bungalow i vanlig ordning var mer som ett zoo mot slutet av veckan.

Vi kom tillbaka till ett dimmigt, rökigt och öde Singapore, medan palmplantagerna brann på andra sidan sundet. Det lade sig och i mitten av juli satte jag mig på planet till Sverige. Sverigesommar, ängar, badbryggor, kräftor och natur. Och människor jag ofta saknar. Det var underbart. Men också svårt. En påminnelse om något jag för länge sedan sett, men först nu verkligen förstod. Sommaren tog slut och jag hälsade på mannen i Indien. Vi åkte till Agra över en helg och konstaterade mitt i trafiken som bromsades upp av många fritt strövande kor, att det är svårt att göra weekendresor i Indien. Men Taj skimrade oberört i både regn och solsken och söndagskvällens middagsbjudning gav mig inblick i hur det kan vara att flytta från Kalifornien till Gurgaon. Vi kom till Filippinerna när en jordbävning som mätte 7.2 skakade grannön Bohol. De hundratals efterskalven gjorde aldrig vår by farlig, men inte heller särskilt vilsam. Och först när vi kom tillbaka till Singapore, förstår jag hur rädd jag hade varit. Mamma kom på besök igen, vi firade både Deepavali och allhelgona och efter det åkte jag och mannen till Shanghai. Sedan jag blev ovän med Kina under en lång resa i 20-årsåldern, bad vi nu varandra om ursäkt och Shanghai var härligt. Hösten gick i ett och bara dagar senare besökte vi till Myanmar. Att en långhelg skulle ta tre månader att planera kändes märkligt. Jag kan ha förlorat både tålamodet och hövligheten under ett samtal på en knackig telefonlinje, vilket inte är att rekommendera i det lugnaste och vänligaste av sydostasiens länder. Väl på plats fungerade emellertid allting prickfritt och Myanmar visade sig vara en alldeles särskild kultur, skild från sina grannars. Vi såg Gravity och jag förstod att man ibland måste släppa taget för att överleva, hur läskigt det än må vara. 35-årsdagen firades med de finaste av nyfunna vänner. Och trots att jag inte tycker att det där med presenter är så viktigt för egen del, måste jag säga att det är något särskilt att få så omsorgsfullt utvalda gåvor. Att känna sig firad. Och sedd. December fylldes av adventsfirande, sång, fem liter hemmagjord glögg och ett evigt släckande av emotionella bränder. Vi landade på Arlanda till sorgebesked och sedan befann vi oss mitt i de där förväntningarna som är så tätt sammankopplade med jul. Nyår firades i en ny konstellation och vi hann inte ens äta efterrätten före tolvslaget, eftersom det var så mycket som behövde avhandlas. Som det här med vad man kallar en skysås.  Och fotbollsträning. Och vad man egentligen vill med sitt arbete.

2013 är året när jag blev fri. Jag känner mig fri. Sådär som man gör när man förstår att släppa taget en smula, när omgivningens begränsningar och förväntningar mister lite av sin inverkan. När perfektion inte är detsamma som kontroll. Gott Nytt 2014!