En stor glädje och idel tomhet

Förra veckan fick jag en utmaning som bestod i att välja mitt favorit-bibelord. 

Julevangeliet är väldigt viktigt för mig. Inte bara för orden i sig, utan för vad det i sin vidare association innebär med gemenskap, julfirande och en tro på det som ska bli. Julevangeliet är en sorts början; ett nyfött barn och en familj i ett litet stall under en klar stjärna.  I ett hörn av världen skedde det samtidigt både alldagliga och ofattbara. Och varje gång jag hör berättelsen om förordningen, skattskrivningen och barnet i krubban, tänker jag trosvisst att det kommer att bli bra; "Men ängeln sade till dem: 'Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje...'."

Om julevangeliet är en början, har vi sedan det som har kommit att bli mer av min egen livsgärning. Jag är en ganska god kombination av glad och uppgiven, vilket är helt fint. Livet innefattar så oändligt mycket glädje och så oändligt mycket sorg och jag har förmånen att få dela detta med människor varje dag och att få dyka ner i meningslösheten och kaoset för att hitta ett fragment av klarhet och riktning. Jag tänker inte att mitt arbete är att inge hopp, jag tänker att mitt arbete är att umgås med det där besvärliga och bli kompis med det. Och precis när detta sker, kommer ofta drivkraften framåt. Den kan sällan forceras. Hopplöshet är okej och den går att dela. Och först då kan den bli till något annat. Så jag säger som Predikaren; "Tomhet, idel tomhet..."