Att vara värd kärleken

En av de sista kvällarna i Stockholm tillbringades på en creperia på söder. En kompis hade läst en bok om en blind man, en kvinna med klumpfot och deras villkorslösa kärlek och vi dök ned i det ganska urvattnade begreppet. Alla vill ha den, men ingen är beredd att ge den. Och den som är beredd att ge den, uppfattas måhända som självuppoffrande och mesig. Kanske behöver vi ett nytt begrepp för det vi menar med villkorslös kärlek? Om vi nu kan enas kring vad det innebär? Men i en värld där relationer ibland ska inrymmas i ett kalkylarks plus- och minussystem, blir det svårt att visa kärlek utan förbehåll. För om den ena fick bestämma sist, är det den andres tur denna gång. Och om någon har uppoffrat sig länge nog, bör det snart bli tid för upprättelse. Tänk om det aldrig går jämnt ut? Men om man istället tänker sig att varje avgörande är nytt utifrån vad som passar samtliga inblandade, då kan heller inte besluten baseras på varandra. Och om vi går med på en sak måste vi också ta ansvar för det, då inget avgörande kan fattas enkom för någon annans skull. Inget kommer någonsin vara eller bli helt rättvist. Och det är helt okej.

Därför handlar det måhända inte bara om att visa villkorslös kärlek gentemot andra, utan att lita på att den finns där även för en själv. Att andra vill en väl. Och skulle det visa sig att de inte vill det och att man far illa, då får det hanteras då. Att tro på sig själv tillräckligt mycket för att lita på att det är möjligt att sätta en gräns när det är dags och inte i förväg, för säkerhetsskull. Jag vet inte riktigt hur det gick för den blinda mannen som oseende bar sin kvinna genom livet. Hon var deras ögon, han var deras fötter. Jag har inte läst boken. Men jag tänker att seendet och bärandet kräver tillit. Och en övertygelse om att själv vara värd kärleken. Vilket för de allra flesta förmodligen är det svåraste...