När världen doftade syrén

Det var när junis grönska var som skirast och världen doftade syrén, som vi gav oss iväg på en vandring. En pilgrimsvandring längs den gamla klosterleden vid Vättern. Vi började vid klosterruinen i Alvastra och fortsatte sedan över Omberg och ned mot Borghamn. De östgötska skogarna stod gamla och orörda och berget var tyst och vackert, medan vattentemperaturen i Vättern höll glada 14 grader när vi badade före middagen. 

- Du har väl inte höjdskräck, frågade Andersson?

Simon skakade på huvudet, ordlös av storslagenheten. Som klippan vid Gibraltar möter Medelhavet mötte Omberg Vättern, men skogsklätt, norrländskt storvulet. Sjön var lysande turkos, solen speglade sig i vattnet och svepte in åsarna i blågrönt skimmer.

- Ett sånt ljus, sade Simon.

- Inga ord, sade Andersson och tog unikaboxen och filtarna med sig längst ut mot stupet.

Jag ska skicka honom dikten om havet, tänkte Simon när de satt där och åt de slösaktigt bredda smörgåsarna och drack sitt kaffe.

När Andersson svalt den sista brödbiten sade han:

- Vattnet är grönt för att jättarna tvättar sina skitiga kalsonger i det.

- Hos Simon exploderade glädjen i ett stort skratt som började i magen men gav eko i Ommas fornborg flera kilometer längre bort.

Andersson log det hemlighetsfulla leendet, solen värmde nu, han sträckte ut sig på filten, lade skärmmössan över ögonen och sade:

- Är det inte konstigt att alla kunskaper som kommer utifrån försöker få dig att tro, att du bara är en flugskit i universum? Men det som kommer inifrån dig själv talar starkt och envist om för dig, att du är allt och har allt.

Simon hade aldrig tänkt på det, men han funderade en stund och sade:

- Det är väl något biologiskt, någon överlevnadsdrift som intalar en att man är så förbannat viktig.

- Inte, sade Andersson. Det är vetskap, jävligt mycket mer att lita på än vetenskapen.

Han slog bort mössan, reste sig på armbågen och såg länge på Simon.

- Blunda, grabben, sade han. Slå av hjärnan och gå inåt mot bergakungens sal i ditt eget hjärta. Där får du höra sanningen om att du inte har fötts förgäves.

ur Simon och ekarna, Marianne Fredriksson

Vandringen gick sedan över slätten, längs grusvägarna mellan åkrarna. Vi stannade till vid gamla kyrkor och vilade i det höga gräset. Och har man inte setts på ett halvår är det fint att vandra och prata. Som att vi verkligen hann klart. Prata klart, tänka klart och känna klart. Vilket var särskilt behövligt för tre personer som hade majspurtat sig ganska trötta. Och till slut nådde vi målet, den gamla Klosterkyrkan i Vadstena.