När solen går upp över en mörk värld

Det finns en plats i norra Moluckerna som heter Halmahera. Här är korallreven nästan orörda och havsytan spegelblank i eftermiddagssolen innan regnet kommer, som gärna pågår några timmar. Men det gör inte så mycket för den som ligger i en hängmatta under taket, eller kryper in i myggnätet i sin bungalow och väntar på nästa tur under ytan. Det händer absolut ingenting här. Förutom naturen. 

Och även om vi via en skakig uppkoppling hade läst om Paris och tagit reda på att de vi känner som befann sig där var oskadda, var det som att omvärlden inte riktigt nådde fram till Halmahera. Tidigt i morse lämnade vi detta hörn av världen och åkte i flera timmar på en kostig genom djungeln för att nå hamnen i gryningen och ta en båt över sundet för vidare färd hem. Och när djungeln passerats och sundet korsats blev verkligheten mer påtaglig och bilderna från Paris tog oundvikligen form på sociala flöden och nyhetssidor. Jag brukar alltid tänka att det blir bättre i morgon. Hur illa det än är, finns det alltid något litet man kan göra. En ny gryning och en ny dag. Då vi kan börja om. Men den här gången känns det inte så...

Det finns en plats i norra Moluckerna där korallreven är orörda och havsytan spegelblank i eftermiddagssolen. Men det hjälper inte när solen går upp över en mörk värld.