"Och så aktar du dig för att ramla i älven..."

Vi har pratat en del om Ronja Rövardotter i det senaste. Jag och vännerna. Och när den senaste veckan krullade ihop sig till oigenkännlighet och vägrade bli slät och begriplig, samtidigt som nästan varje interaktion skapade missuppfattningar, skav och krångel gick det inte att bara vika undan i ett tyst mothåll. Jag pratar oftast och höjer sällan rösten. Men det är något just nu som handlar om att vägra anpassningen. Att inte finna sig i andras världsbild. Att inte acceptera den inbillade begränsningen. Någon föreslog ett vårskrik. 

”Akta dej för vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, sa han.

”Hur vet jag vilka som är vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, frågade Ronja. 

”Det märker du”, sa Mattis. 

”Ja, då så”, sa Ronja. 

”Och så aktar du dej för att gå vilse i skogen”, sa Mattis. 

”Vad gör jag, om jag går vilse i skogen”, frågade Ronja. ”Letar reda på rätta stigen”, sa Mattis. 

”Ja, då så”, sa Ronja. 

”Och så aktar du dej för att ramla i älven”, sa Mattis. 

”Vad gör jag, om jag ramlar i älven”, frågade Ronja. 

”Simmar”, sa Mattis. ”Ja, då så”, sa Ronja. 

”Och så aktar du dej för att trilla i Helvetesgapet”, sa Mattis. 

Han menade avgrunden som delade Mattisborgen mitt itu. 

”Vad gör jag, om jag trillar i Helvetesgapet”, frågade Ronja. 

”Då gör du inget mer”, sa Mattis, och sedan gav han till ett vrål som om plötsligt allt ont hade satt sej i bröstet på honom. 

”Ja, då så”, sa Ronja, när Mattis hade vrålat färdigt. ”Då ska jag inte trilla i Helvetesgapet då. Är det nåt mer?” 

”Jo, för all del”, sa Mattis. ”Men det märker du så småningom. Gå nu!”

Och Ronja lär sig att nästan alla utmaningar går att bemästra. Hon känner igen farorna och lär sig hitta tillbaka till den rätta stigen och simmar mot älvstranden. Det är bara Helvetsgapet som inte går att klara av, om vi skulle ramla över kanten. Men tänk så ofta vi tror att det är Helvetsgapet vi skräckslaget står framför, medan det väldigt sällan är så allvarligt. Det må kännas fatalt, men det betyder inte att det är så.

Jag firar Valborg i skogen. Vid en sjö. Kanske ska jag och Borkasonen bråka ett slag om den borttappade kniven, som man ju inte klarar sig utan i skogen. För att sedan upptäcka att den låg där under mossan hela tiden. Och kanske hör ni ett vårskrik i skymningen. Ett vårskrik att stämma in i.

Citerad text ur Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.