Vidder och väder - Sonfjället

Det är framförallt perspektivet på tillvaron som skiljer stadslivet från fjället, i min mening. Det gör något med bilden av det egna både levda och pågående livet att kunna blicka ut över vidderna och se kulle på kulle skifta i nyans fler mil bort. Som att de yttre vidderna lyckas skapa resonans i de inre.

Den långa vandringen runt Sonfjället börjar i fjällskogen, bland mjuk, grön mossa, mogna blåbär och knotiga, slingrande björkar. Kanske som det ser ut på Gröna ängars ö eller när Körsbärsdalen inte står i blom. Bortom skogen skymtas fjället och toppen är stenig och karg. Vi går långsamt uppför och är plötsligt över trädgränsen och det är både mer utsatt för vind, men också friare. Efter det blir vandringen brantare uppför fjället och jag skyller på utsikten för att hämta andan ganska ofta. Samtalet upphör av samma skäl, men även vidderna tystar vilket inre dån som helst. 

Väl uppe efter stigningen breder en stor tjärn ut sig och där har en ren sökt rastskydd. Det är bara hornen som sticker ut ur vindskyddet och vi fortsätter över platån och ner genom dalen. Vissa kilometrar känns timslånga och andra går på en sekund. Hur kan det ens vara möjligt att misströsta i allt det vackra och hur mäter man egentligen en vandring? 

Sododalen beskrivs som Sonfjällets hjärta och väl på plats är det obegripligt att vi är ensamma. Vattnet rinner friskt mellan stenarna och några enstaka träd har slagit rot. I den mån det går att bada med vatten upp till halva vaden, är det vad vi gör. Kroppen kyls ner och fötterna blir pigga igen. Uppe på hyllan, med utsikt över dalen och de angränsande topparna, men med visst skydd av de få träden, slår vi läger. 

Middagen äts med milsvid utsikt och ljuset förändras över sagotopparna längre bort. Ett regn drar in, men droppar bara av sig lite lätt över frystorkat, bubblor och ost. Vi somnar till vinden som drar litegrann i tältduken och vaknar av ett lätt regn mot densamma. 

Grötfrukosten med blåbär och kaffe äts med utsikt över dalen som nu har ett annat ljus. Det skulle regna, men spricker upp. Kanske finns det inget vilsammare än att förflytta sig, fundera över när det är dags att äta, var man ska slå läger och sedan packa ihop alltsammans igen. Besluten är avgörande, men väldigt praktiska. Samtalen vindlar som fria associationer. Minnet av tidigare vandringar, platser som påminner och tillrättaläggandet av den nya upplevelsen i relation till de tidigare. Ett skoskav ska tejpas och en vattenflaska fyllas på. Och mitt i allt en svindlande tanke om ens eget liv och att det finns fler möjligheter än en kanske har tänkt. En förnimmelse av något riktigt viktigt som skulle behöva hållas i, ända in i vardagen. 

Vi har vinden i ryggen medan vi följer Sodan uppströms. Vaden är många och vackert stenbelagda. Det går lätt hela vägen. I en sänka uppe på fjället kan vi fika i lä med Sonfjällets topp i ryggen. 

Vi vandrar vidare genom det sista passet och möter toppturarna som har tagit sig uppför en brant stenig sida av berget. De försvinner upp mot bergskammen, medan vi inte längtade efter just mera utsikt. Vi ska däremot nerför samma steniga brant som de just har klättrat uppför och jag vet inte vad som är svårast. Lättast går det för en get som vi möter på vägen och en snabb åttaåring som var less på sina långsamma föräldrar. Sten för sten, steg för steg, är vi nere i bärriset igen och tar lunch. Och vilar en stund i detsamma. 

Medan sensommaren är ett faktum och vardagen tar fart, lever vidderna sitt eget liv inuti och det större perspektivet anas alltjämt. Det där perspektivet som handlar om att vi är en sådan liten del av alltsammans, men som ändå måste förvaltas med stort allvar. Vidderna inuti lever vidare, men förlorar dag för dag sin vidunderlighet, blir till ett vemod över det som är förlorat och även om det större perspektivet har tappat sin vidvinklighet och blivit något mindre, går det faktiskt att återerövra. Igen. Och igen.