När en 26 år lång relation tar slut

Det var det märkligaste av år, när ungefär alla omdanande händelser en ung vuxen kan vara med om skedde. En stor kärlek, en lång grand tour till Asien, föräldrarnas skilsmässa och detta oerhörda i att flytta hemifrån. För att komma in på en åtråvärd utbildning krävdes en fullständigt orelaterad kurs på Komvux. Det var här vi träffades, på Komvux i september 1999. Det är något väldigt kliniskt med relationer som börjar med ett kryss i en ruta. Ett "Ja, tack, jag önskar studiemedel" och snabbt tvingades vi att lära känna varandra. Hon var tydlig med sitt intresse, men hade också sina egna villkor, medan jag var längtande och behövande. Först som ett litet stöd jag inte ens skulle se som ett lån, men sedan följde det ena på det andra. En termin på komvux blev 10 terminer på universitetet. Jag bad henne om allt hon kunde ge mig och det fick jag, så länge jag gjorde min del och höll vår överenskommelse. Det gjorde jag pliktskyldigt. Det kändes emellertid ofta krävande och jag förstod långsamt att känslan av frihet som kom mot slutet av varje månad också innehöll tydliga motprestationer. Men jag behövde henne och därför stod jag ut. Jag hörde om de som hade valt bort henne och avundades dem, men också om de som inte behövde henne, men som ändå hängde med henne för att de uppfattade hennes villkor som förmånliga. Jag kämpade med alla hennes olika relationer och hade svårt att känna mig speciell i hennes ögon.  Det som hade känts som en avgörande möjlighet för att kunna förverkliga en dröm, blev mer av en börda. Min nionde termin arbetade jag mycket, men istället för att bli glad, straffade hon mig med indragen omsorg. Och när jag tog nästa steg i livet och stod helt på egna ben kom betalningskraven omgående och jag kände mig faktiskt lurad. Liksom kidnappad in i en värld där jag skulle betala av en skuld som jag naivt hade trott att jag inte riktigt skulle märka av. Men en vänjer sig vid alla relationer, anpassning är en mänsklig begåvning, både de ömsesidiga, de kärleksfulla, de straffande och de skuldande. Jag kan nog inte helt sätta ord på vår relation. Den var svår, en sådan som man läser om i böcker. Den gav mig så många förutsättningar och möjligheter, men innebar samtidigt en sådan begränsning.

Vi hördes knappt mer än någon gång per kvartal. Efter några år ringde jag henne för att jag skulle flytta till utlandet. Jag ville att hon skulle veta och undrade om vi kunde bestämma hur vi skulle hålla kontakt. Vi bestämde att vi hörs av någon gång per år. När jag efter ett år ringer henne, möts jag av en kontrollerande ton fylld av återhållen vrede. Hon vill ha dokument och bevis på att jag är där jag säger att jag är och hur jag lever. Jag tyckte att jag hade varit transparent, men det räckte tydligen inte och jag kände mig perplex inför den här nya stämningen i vår relation, där jag plötsligt skulle bevisa min existens. Jag menar, hur gör man det? Jag fann ett par dokument i min nya (ännu mer kontrollerande) myndighetsvärld och när jag återkommer för att reda ut det hela, får jag skäll. Hon menar att jag ju måste förstå att det är precis min typ som bedrar och att jag inte är pålitlig i hennes värld längre. Jag kände mig både arg och ledsen och när jag försökte säga att det ju var jag som hade tagit kontakt för att visa på den trofasthet jag ändå tycker att jag står för, viftade hon bort det och bad om ytterligare bevis.

Allting lugnade sig i ett nytt normalt, de dramatiska känslorna avtog och jag saknade inte relationen nämnvärt, som efterhand blev mer distanserad. Jag behandlade henne med minsta möjliga ansträngning. Hon gjorde mindre och mindre väsen av sig, men tystnade än dock inte helt. Det kändes som att vi skulle tappa kontakten alldeles, men något höll oss kvar vid varandra. En decemberdag kändes det plötsligt som nog. Jag vet inte riktigt var jag fick kraften ifrån eller incitamentet. Jag hade liksom börjat vänja mig vid att det skulle vara en livslång relation, präglad av både tacksamhet och skuld. Men när hon från ingenstans stramade upp sina förväntningar på ett sätt som inte passade mig, insåg jag att jag faktiskt inte heller behövde henne längre. Relationen, som hade varit så betydelsefull en gång i tiden, hade nu blivit överflödig. Jag kavlade upp ärmarna och gjorde slut. Det blev en lättnad, men också en sorts tomhet. Jag var förstås både schysst och rimlig, men självklart fick jag inte ens ett "Lycka till!". Det får aldrig den som lämnar...

Tack CSN för allt! Men nu är vi färdiga med varandra.