Om tiden inte fanns - när konfirmationsgästerna möter bröllopsföljet

När jag gifte mig i min konfirmationskyrka, sa en kompis att tänk om den olyckliga 14-åringen hade vetat att hon skulle stå där som en glad 31-åring i den finaste vita klänning och med en obändig tro på framtiden. Om tiden inte fanns hade konfirmationsgästerna mött bröllopsföljet och det är väl därför vi, som inte längre är 14, säger till våra 14-åringar: "Vänta och se! Det kommer att bli bra." Oh well, åtminstone kommer en massa saker att bli bra, även om det blir dåligt också. Men framförallt kommer det att bli annorlunda. 

I somras var jag på konsert. Augustikvällen var varm och Jonathan Johansson sjöng sin bästa låt precis före halv elva:

Du ringer sent och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset

krossas sen mot gatan

man måste bära
sin sorg i armarna
man måste härma dom som orkar

dom som fortsätter ändå  

Det fanns en tid när det kändes som att min lägenhet verkligen skulle lossna från huset och krossas mot gatan. Fruktansvärt, förstås, och jag var konstant beredd på att det värsta skulle kunna ske. När jag då hörde den här låten, tänkte jag att det i alla fall fanns en person som förstod hur det kändes och som dessutom hade lyckats sätta ord på det. Det krävs faktiskt inte mer än ett vittne till ens upplevelse för att man inte ska känna sig helt alienerad från världen. I somras, fyra år senare, upphörde tiden igen och augustikvällen flöt ihop med livets alla augustikvällar och jag mindes precis vilken oändlig tröst det hade varit att höra den här texten då och vilken oerhörd lättnad det var att inte längre känna så. Om tiden inte fanns, skulle två kvinnor i mitten av sina 40 ha mött sig själva på en annan konsert några år tidigare och då kunnat säga till sina yngre versioner: "Hörrni, häng i. Det lättar så småningom!" Det går inte att se runt nästa hörn, men medan man kämpar med sin sorg kan man härma de som orkar, de som fortsätter ändå. Och sedan någonstans där på andra sidan kan det vara så att en ny utsikt vecklar ut sig, med lite större vila, lite mindre beredskap och med lägenheter som solitt sitter där de sitter.