Om att låta omgivningen sippra in

Under försommaren såg jag Yoko Onos interaktiva utställning på Wanås slott i Skåne. Där fick man skriva och rita tankar till sin mamma, pröva om en stege förde en närmare himlen, och önska sig något genom att skriva en lapp och hänga den i ett önsketräd. Där fanns också flera hyllor fulla med lagade koppar. Trasigt porslin fick nytt liv med tejp, lim och snöre med instruktionen "medan du lagar koppen, tänk på att laga världen".

Och häromkvällen samlades femtusen personer i Vitabergsparken för att lyssna på Jonas Gardells Trafikplats Glädjen. Vi skrattade, vi grät och vi tänkte en stund på annat. När regnet hade upphört, kvällen sänkte sig och fågelstreck passerade på himlen, sa Jonas att det är igenom våra sprickor omgivningen kan sippra in. Och lite förvirrande är det att en värld behöver lagas och koppar likaså. Andra sprickor bör förbli där, för att omgivningen och livet ska ta sig in. Eller är det kanske ingen motsättning, utan bara som saker är mest; både och, tvärtemot och gärna samtidigt?