"Här bor jag, här bor jag..."

...ropade min kompis Kristian när vi gick på mellanstadiet och släntrade längs infarten till prästgården. Han tyckte att den var så fin och ville att andra skulle tro att han bodde där. Jag gillade det, minns jag. Så vill jag ropa själv när jag går på ett fint ställe. Vid Mariatorget i Stockholm brukar jag promenera målmedvetet med en takeawaykaffe från drop coffee i handen. Då tänker jag att de kanske tror att jag bor där, bara jag ser tillräckligt hemma ut. Och i dag har jag promenerat längs Marina bay och blickat bort mot huset där vi bor. Det är det vita som ligger i mitten på bilden och som är betydligt mindre än alla andra kringliggande. Det märkliga är att från 17e våningen ser det inte ut så. När jag står och tittar mot huset och fotograferar det, är det ingen som skulle få för sig att jag bor här. Kanske för att jag fotograferar, kanske för att jag är så blond, eller helt enkelt bara för att jag inte är riktigt hemma ännu. Men det struntar jag i; "Här bor jag!  Här bor jag!"