"Nog finns det mål och mening i vår färd..."

"... men det är vägen som är mödan värd", skrev Karin Boye, och jag är benägen att hålla med. När dagen blir kväll sitter jag på en buss som passerar gränsen till Malaysia. Det mörknar utanför rutan när vi passerar samhällen, bensinmackar, odlingar och skog. Jag sover en stund och vaknar till kloka tankar medan landskapet viner förbi. Det är en alldeles speciell känsla att vara på väg, att färdas.

Innan vi flyttade till Singapore frågade min pappa var jag hade fått min äventyrslust ifrån och det är nästan onödigt att svara på det. Min barndoms resor var alltid äventyr. Ett helt inbördeskrig höll på att förvärras, efter en officiell middagsbjudning och en femårings uppfyllda önskan om en docka och en dockvagn på ett sommarhett Cypern. När jag var tolv åkte vi buss genom Sinaiöknen från Tel Aviv till Kairo. Vi åt aniskarameller, lyssnade på arabisk musik och vid Suezkanalen gick toalettdörren i baklås. Jag har dock slutat att resa i krigshärdar.

När det har blivit natt kliver vi av bussen i hamnen i Mersing och färden fortsätter i båt. Det finns madrasser att sova på och diesellukten är påträngande när denna omoderna skorv trotsar vågorna i seribuatskärgården och jag somnar av gunget (eller dieselångorna). Klockan fem kommer vi fram. Vi kliver över i en mindre båt en bit från stranden för att komma in till bryggan. Natten är ljum och vattnet är alldeles stilla. Just då är livet enkelt och närvaron total, när jag är långt borta på en plats jag knappt kan uttala och aldrig, aldrig vill komma fram.