I de lugnaste vatten

Där havet blänker förrädiskt turkost, härjar undervattensströmmarna utan förvarning. I en hastighet av fyra knop åkte vi idag bergochdalbana under ytan. Korallväggarna stupar två kilometer djupa ner i havet och någon botten går således inte att se, trots den mycket goda sikten. Vi var fyra stycken som dök tillsammans, men flera fastnade i denna starka ström och när vi plötsligt fann en liten sandfylld sluttning längs korallväggen, föreslog guiden att vi skulle ta skydd där. De andra tre stack ner sina metallpinnar i sanden, men det är inget jag har för vana att dyka med. Jag tänkte att jag simmar; Jag är ju bra på att simma, jag kan nog hålla mig kvar. Andra dykare samlades på samma sandfyllda korallbank och höll sig i stenar och vad som helst. Jag ville inte hålla i korallerna med bara händer och tänkte att jag simmar; Jag är ju bra på att simma, jag kan nog hålla mig kvar. Men det gick faktiskt inte. Några sköljdes med och nådde ytan så långt bort att dykbåten inte såg dem. De blev bärgade av en annan båt.  Det blev lite läskigt. Till slut lade jag mig ner i sanden. Bakom korallerna, där strömmen inte kunde nå mig. Bredvid några mycket förvånade fiskar. Jag tänkte att det nog var bra att vila en stund. En välförtjänt vila på 12 meters djup, med tillfredsställande mycket luft kvar i tanken. Jag tog några djupa andetag, funderade lite över en dröm jag hade glömt från natten och dessutom över de övningar man använder sig av i symboldrama. Helt bra. Bara så. Kontrollen återtagen och vid ytan låg båten och väntade, på vänligt småguppande vatten. Mannens fotografier lär ha fartränder.