Om att sluta där det började, eller någon helt annanstans

Året började med en skål högt upp över Trångsunds takåsar och en önskan om att våren skulle bli en smula bättre än hösten. Januari var vintrigt vackert, men några dagar in på det nya året rann tårarna över en ohållbar arbetssituation. Och någonstans där formulerades en tanke om att tillvaron måste förändras. Mannens födelsedag firades i London. Vi åt god mat och jag svassade runt i nya Tom Ford-glasögon. Vi shoppade oss in i februari och någon övertygade mig om att livet bär. 12-årsdagen firades med avsmakningsmenyn på Mistral och även om det var väldigt gott, fanns det något glåmigt februariaktigt över att säsongens grönsaker var lök. Överdrivet mätta konstaterade vi att vi nog måste återkomma en annan säsong. I mars skickades ansökningarna till psykoterapeututbildningarna in och när vintern fortfarande var vinter, åkte vi till Finland på begravning och jag fick träffa svärmors alla syskon. Till slut kom verkligen våren och jag kallades till en utbildningsintervju som jag helst vill glömma. Samtidigt ombads jag att söka ett jobb i grannkommunen och kanske var det också då mannen hittade intressanta tjänster i Sydafrika, Kenya och Singapore. Medan den nordafrikanska våren härjade, åkte vi till Egypten och dök. Och bestämde oss, någonstans mellan clownfiskarna och sjöstjärnorna, att vi fortsätter att dra i alla trådar tills vi vet vad vi har att välja på. På Valborgsmässoafton invigdes grillen, medan rosévinet dammades av tillsammans med slumrande vårkänslor. Strax därefter åkte storebror till Afghanistan. Och nog hade det hunnit bli juni när vi packade in oss i den gröna Saaben och körde till ett försommarvarmt Skåne. Vi blåste maskrosbollar vid Brösarps backar och besökte Piratens grav, köpte äppelmust i Kivik och tillbringade både eftermiddag och kväll i vännernas trädgård i Borrby. Yoko Ono hade en utställning på Wanås Slott, som i sig erbjöd en ny värld att upptäcka. Arbetsåret avslutades på Gröna Lund med en adrenalinstinn och gladläskig tur i Insane. 

Vid midsommar flög vi till Visby och möjligheterna blev fler och fler. "Det som sker, det sker till det bästa", sa någon när vi åt middag på midsommardagen. Och sedan slutade det med att två utbildningsplatser, ett erbjudande om en ny tjänst och ett äventyr i Singapore fanns till mitt förfogande. En solig högsommardag stod jag således vid Capella Ecumenica, på en ö i S:t Annas Skärgård, och tackade nej för att kunna säga ja. Måhända undrade jag hur man vet att något är rätt, men var mest trygg i förvissningen om att jag skulle ångra mig om jag inte vågade. Vi tillbringade semestern på Filippinerna, där vi undvek äventyr och hattig kortvarighet. Havet var vilsamt och tillvaron enkel, medan Norge drabbades av en katastrof. 35 dyk senare reste vi hem för att rensa, kasta, packa och säga hejdå. Efter tusen avsked och med fem fullpackade väskor satt vi på Arlanda med enkelbiljetter till Singapore. Och när jetlagen försvann, blev den största överraskningen att det inte var så dramatiskt, trots allt. I oktober flyttade vi in på Seglet och jag fick ett jobb. Men det var innan myndigheterna hade sagt sitt och i Singapore tar myndigheterna god tid på sig. Jag fyllde 33 och Kevin Spacey var tursamt nog i Singapore och spelade Richard III samma dag. Ikväll firade vi nyåret med middag på Raffles Steakhouse. Om en halvtimme är 2011 slut och 2012 kommer att börja likt det förra; högt upp över takåsarna med en skål. Men i ett annat land och i en annan stad. Inför 2012 önskar jag mig inte särskilt mycket. 2011 lärde mig att man kan göra nästan allt man vill, om man bara samlar en smula mod...

Gott Nytt År!!