Om filmestetik, balkanbrass och stödgrupper

Min mamma tyckte verkligen att jag skulle se Tinker Tailor Soldier Spy. Kalla kriget och snygg inredning. Som ett minne av Tom Fords filmmakeri. Vuxna män gör saker tillsammans i moderiktiga glasögon; då som nu. Men vem är egentligen vem? Jag tycker om den, i all sin långsamhet. Men allra mest fastnade scenen med mannen som tillfångatogs och torterades. Jag har så oerhört svårt att hantera tortyrscener. Det blir som en koncentrerad form av människans ondska. Det är inte självförsvar, det är inte ilska. Det är inte ens obearbetad avgrundsdjup sorg. Det är bara utstuderat. I filmen tvingas han lyssna på monotont plågsamma ljud för att långsamt brytas ner. 

I vårt städskåp spelas balkanbrass. Mannen funderar på att skriva ett klagomålsbrev. Eller var det jag som funderade? Det ska inledas med "Dear Balkan! We hear your music in our cleaning cupboard." Jag älskar balkanbrass, men den görs inte riktigt rättvisa inifrån städskåpet. Och det faktum att musiken har spelats i tre dygn oupphörligen, som ett skavsår i bakgrunden av varje tanke jag tänker, får mig att associera en smula till tortyr. Enligt mannen är det bara fyra dagar kvar. Sedan är hörlurarna inspelade och färdiga att användas. Och då ska jag anmäla honom till Anonyma Audiofiler.