Om att inte sura i tystnad

De sista veckorna verkar badmintongruppen på Tanjong Pagar ha börjat elitsatsat. Det som tidigare har varit en möjlighet för alla att turas om och spela med olika utmaning och i olika konstellationer, har blivit en uppdelning där de bästa har spelat på en egen bana. Dessutom har vi varit få spelare där, vilket också påverkar möjligheten till variation. Men min nya paroll är att inte sura i tysthet och bad därför Georgie om att rotera banorna oftare. Då får de som är riktigt duktiga ett antal matcher med andra på samma nivå. Men även vi som inte har kommit lika långt utmanas att spela med både jämnbra och de som är betydligt bättre. Sagt och gjort. Georgie lyssnade på vad jag hade att säga och styrde upp med fast hand. Det var ett tag sedan badminton var lika roligt som idag. Och mitt nysträngade racket var ingen besvikelse, tills jag såg hallens minsta tjej med de hårdaste slagen. För hennes strängar var lila...

Imorgon åker vi till Borobudur på Java. Och med mig tar jag den här låten, som jag knappt kan sluta lyssna på.