"I may command where I adore."

När mörkret hade sänkt sig och några enstaka regndroppar precis upphört, spelades Trettondagsafton i samma park som jag i torsdags marscherade i till Gammal Jægermarsch. Vi fick fina picknickplatser längst fram och på välartikulerad blankvers följde berättelsen pålitligt Shakespeares dramaturgi med storm, förvecklingar, obesvarad kärlek och en narr. Dråpligt, underhållande och bitvis magiskt. Den ende som vågade vara riktigt allvarlig var Narren, med en sångröst som fick vinden att stillna.