Avslutningstider

Det är avslutningstider, vilket märks på facebook och när jag pratar med er som finns i ett land med årstider. Här i Singapore är det inte så mycket avslutningstider. Kanske om man ser till att kören har sommarpaus och några skandinaver tar långledigt bland sommarstugor, björkar, släkt och vänner. Men annars tittar folk lite konstigt på mig när jag önskar dem en skön sommar. Här tas inga fyra veckor ledigt på raken och en av kvinnorna som jag spelar badminton med tycker att det blir lite tråkigt att vara ledig en hel vecka i sträck. Hon tar därför ut sin semester dag för dag, då och då, för att vila lite extra emellanåt. 

På tidigare nämnda sociala forum kastades en fråga ut igår om tomheten efter varje avslutat projekt. Och jag tänker ganska mycket kring det. Kanske för att jag har ett arbete som handlar om att skapa trygga relationer som sedan ska avslutas. Tomheten kommer utan undantag strax efter att man tillsammans uppmärksammar de uppnådda målen och den tydliga utvecklingen samt delar glädjen över att det går att förändras för att slutligen säga hejdå. Men tomheten drar alltid förbi till slut. Alltid. 

Jag tycker att övergångar är besvärliga. Uppbrott och nystart. Förändring. Mannen brukar retas för att jag alltid väljer samma mat som sist på en restaurant. På biblioteket letar jag ofta efter böcker som jag redan har. Men jag tror mig ha blivit bättre på avsked och avslutningar. Inte för att jag inte känner mig sorgsen och tom. Utan för att jag vet att det går över. För att jag har övat. För att ritualen har betydelse och för att själva avskedstagandet inte gör uppbrottet mer smärtsamt.