Det här med dykning

Bortsett från den där gången som jag skulle kolla att hela dykgruppen var med och började räkna in fiskarna i det närmaste stimmet, har jag aldrig upplevt någon kvävenarkos. Jag har ju dessutom varit stolt över att jag var den enda av intruktörens elever någonsin, som visade sig vara smartare på 30 meters djup än vid ytan. Åtminstone enligt hans måhända inte helt reliabla test. Men igår var det bra snurrigt där nere. Kanske berodde det på att vi dök före frukost, kanske på dagsformen. Och det är inte farligare än att man går upp några meter, så försvinner yrseln. Helst bör man ju göra det innan man har hunnit fatta några dåliga beslut.

Igår slog också dykcentret rekord i att använda sig av de lokala resurserna. Mycket stolt frågade guiden om vi ville göra ett båtdyk. Båten visade sig vara en kanotliknande farkost med utriggare. Ganska stabilt, men oerhört smalt. "Hur gör vi med utrustningen", frågar jag? "Den lastar vi bara på", svarar guiden. Jag sitter i kanoten, sätter på mig fenorna, men lyckas då inte få ur fötterna med fenor  ur kanoten. Det hela slutar med att allt kastas i vattnet och utrustningens sätts på där. Efter en timmes dyk ska vi upp igen. Men stegen hade de glömt på stranden. Och jag tackar två dykveckors erfarenhet av att ha hävt mig upp i zodiac-båtar i Egypten. Jajemän. Upp i kanoten igen, fastän det hade gått snabbare att simma in till stranden. Och frågan som återstår är vilken vinsten var att dyka från kanot. Men den har jag inte vågat ställa. Dykcentret verkade så stolta över sina nya dykbåtar.