Där solen går ner

Redan klockan fem på eftermiddagen klättrar vi uppför Shwesandaw Pagoda i Bagan. I lugn och ro sätter vi oss ner och bevittnar solnedgången över ändlösa fält fulla av tempel. Ljuset är mjukt och magiskt. Denna helg är det fullmåne och många burmeser reser in för att fira detta vid templen och kvinnorna på bilden är tre av dem. Men när klockan blir halv sex och det mest storslagna ögonblicket av solnedgången inträder, kommer en stor grupp människor uppför pagodans trappa. De ställer sig mitt framför oss, trängs med sina stora ryggsäckar och trampar andra på fötterna. De verkar så ointresserade av att uppleva ögonblicket. Det blir ganska trångt däruppe och vår stillhet är snabbt historia. När jag försiktigt påpekar att de står mitt framför mig och säger "AJ", när jag blir trampad på fötterna, konstaterar de att det ju inte finns plats någon annanstans. Turism är svårt. Myanmar öppnas upp för världen och jag är en av dem som bidrar till exploateringen. Men det kommer alltid vara obegripligt för mig att det finns människor som reser för att få det gjort, inte för att resandet i sig gör något med oss. De tre burmesiska kvinnorna verkar dock inte nämnvärt berörda av de armbågande centraleuropeiska turisterna. De låter solen går ner bakom ryggen och välkomnar nattens fullmåne.