Han som har funnits jämt

När vi landade i Sverige före jul, möttes vi av det fruktansvärt sorgliga beskedet att en av familjens närmaste vänner hade avlidit under natten. Denne man och hans fru är som mina faddrar. De har alltid funnits med vid högtidsdagar, konfirmation och studentexamen. Men också under sommarkvällar på landet, nyårsaftnar i ett fruset Segeltorp och på den långa resan i Mellanöstern. Astrid Seeberger skriver att vi behöver vittnen för att känna oss verkliga. Ömsinta vittnen. Dessa vänner är familjens ömsinta vittnen. Och mina. Som också förstod något av hur det är att vara jag, i den kontext som jag kommer ifrån. Och jag är så tacksam över att jag har och har haft sådana människor i mitt liv; ömsinta vittnen, kloka förebilder och bra personer. Men nu finns han inte mer. Han, som har funnits jämt. Idag är det begravning i den fina kyrkan vid Stegeborgs slott. I hjärtat är jag där.