Det vill gärna bli bra

"Hon redovisade det som ingen undrade över för att dölja det som ingen såg." 

Det är en liten berättelse. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. En sådan som bara handlar om några få människor och inte om en hel värld. Men det är en hel människas värld, under en liten tid. Därför avgörande för både henne och dem omkring. Den olyckliga kärlekens ofrånkomliga hopplöshet. Och sorg. Hon heter Ester. Och hur ledsen hon än blir så kvarstår faktum. Att det var han som inte vågade. Hon såg hans sinnliga klokskap i konsten och i samtalen. Men den återfanns inte i hans övriga liv. Heller inte i hans kärlek. Och det blir hennes dilemma. Hur kunde han verka vara så modig och klok, när det sedan visade sig att han tog bakdörren ut från det som var på riktigt? Och jag begriper detta dilemma, jag känner igen misstaget och besvikelsen. Jag försvarar hennes uthållighet. Hon överlever. Repar sig. Pusslar ihop det som gick sönder. För den största vinsten tillfaller alltid de som vågar, som tar språnget. Som står med hjärtat i handen och säger "Hej! Här är jag!". Som riskerar att få det krossat, men som vet att det blir helt igen. "Det vill gärna bli bra", hörde jag någon säga. Omsider vill det gärna det. Även när hjärtat är krossat och förhoppningarna grusade. För fiktiva personer som Ester. Men också för oss ofiktiva. Det är min absoluta övertygelse! Det vill gärna blir bra.

Det är en välskriven bok. Läs den!