Om att bli älskad för sina prestationer

Nog blev jag lite väl upprörd över en text jag hörde i helgen och som innehöll en slutsats om att vi måste prestera för att bli älskade. Textens sensmoral löd inte riktigt så, men det var en slutsats som var gällande under en period i författarens historia. Vi är många som ofta upplever att det hänger samman; framgång, egenvärde och kärlek. För vilka blir vi i andras ögon när vi misslyckas? Jag önskar så att varje tendens till att det kan verka så bestrids. Och även om jag drog lite väl långa växlar på en enda mening i den betydligt större och viktigare kontexten, tänker jag att den villkorade kärleken gör oss mindre benägna att ta ett större ansvar för vårt samhälle och våra medmänniskor. Medan den starka känslan av att vara älskad 'no matter what', snarare hjälper oss att stå ut med den skuld som emellanåt blir ansvarstagandets baksida. Det är åtminstone min övertygelse.

"Privilegiet att få vara ful, hur ful som helst, utan en enda nagel smink och trots det få en hand lagd över skötet. En andning nära din egen, ett rum där att få vara just det man för tillfället är, snarare än det som för tillfället förväntas av sig. Det att varje människa borde vara bättre lämpad att förverkliga sitt eget ansikte än någon annans." Bob Hansson, Bräcklighetens poetik