Mellanrumsuttryck och bevis för existens

Bild: Jesper Waldersten, instagram

Jag vet personer som till stor del uttrycker sig mellan raderna. Där det viktigaste som förmedlas aldrig är det som explicit sägs eller skrivs, utan snarare det som känns eller antyds. Jag har också ett yrke som handlar väldigt mycket om det som inte sägs, men som vi tillsammans, efter en tid, lyckas sätta ord på. Min relation till det här är ambivalent, eftersom jag tycker att det är skönt med tydliga ramar och explicita budskap. Jag gillar bevis för existens och resonemang där svart läggs på vitt. Baksidan är att så oändligt mycket går förlorat av nyanser och omsorg. Som att vi alla blir modigare, ärligare och oss självare i våra mellanrumsuttryck, i tomheten som uppstår mellan konturerna. Jag har nog velat tänka att det är orden och det explicit uttalade som är räddningen. Jag börjar dock undra om det helt och hållet stämmer.