Fröjda dig, det är advent!

Den där känslan av att vara lite sent ute, av att ha missat festen. Som när kören redan har avslutat den sista tonen och att jag inte förrän då har andats in och är redo att börja sjunga. Eller när man går upp efter att kvällen före ha lagt fram sina fina sjungkläder, hängt upp stjärnor i fönstren, planterat hyacinter i mossa, lagt glöggkryddorna i rom och inser att den där tröttheten, och de konstiga drömmarna visst var 39 graders feber och därför måste lägga sig igen. 

Försent. Alldeles försent. Som det gärna blir när något kommer emellan, vill jag trots allt ropa och sjunga till hela världen: Fröjda dig, det är advent!