Vilfrid Valhaj

Foto: Magnus Åkerblom-Wiker

Vi tog en paus från julen. Lät kolor och knäck vila i kylen och hyacinterna blomma över i sin ensamhet. Det var med viss ambivalens jag lämnade den fina julstämningen, men det var härligt att få besöka en ny plats, där havet är nära och hajarna många. Jag skulle säga att de sistnämnda är själva anledningen till att dyka i Maldiverna. Korallreven var lite slitna och sikten sådär. Men fiskstimmen, mantorna och hajarna lämnade ingen besviken. Och äntligen, efter att under åren fått höra att man siktat henne förra veckan eller igår, fick jag äntligen träffa Vilfrid Valhaj. Prickig, elegant och gladlynt. Jag medger att hon verkade lite väl stor till en början och förbannade min iver när jag var i vattnet först av alla. För när hon vände sin mun mot mig och simmade mot ytan där jag låg, då var det läskigt. Så jag gömde mig bakom guiden och sa på min bästa valhajska: "Ta honom!" Men hon gjorde inte den minsta ansats till att ta en munsbit av någon av oss, utan simmade tålmodigt och vänligt omkring med oss i tjugo minuter. Maldiverna, alltså. Med vila, valhaj och obruten horisont.