Om sig själv, som sig själv.

Jag skriver mycket, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det; dagbok, dikter, romaner, utlåtanden, journaler och brev. När jag skriver i min enskildhet är det personligt och prestigelöst. När jag arbetar skriver jag tämligen byråkratiskt. Inget konstigt med det. Men så har vi de här texterna som ska läsas av andra och som så gärna blir tillrättalagda och liksom kontrollerade. Som både är och ska verka personliga, men med en stark inre rädsla om att lämna ut det där sköraste. När jag tycker att jag balanserar på gränsen får jag ofta höra att det berör. Och då blir jag generad. Förlägen, liksom. Och nu när jag satt och skrev en krönika till en ganska liten tidning, samtidigt som jag och en kompis håller på med en bok tillsammans, började jag skriva om mig själv. Och blev lite besvärad. Samtidigt som jag tänkte att det kanske är just det som är att visa sig. Men i nästa ögonblick insåg jag att jag inte riktigt vet hur man gör. Det är faktiskt skitsvårt att bara vara sig själv. Och skriva om sig själv. Eller åtminstone som sig själv. Och lämna ut sig själv och vara uppriktig och transparent och liksom inte så rädd för att vara en smula sårbar. Men jag antar att det är som med allt annat; man måste öva. Jag måste öva. På att inte gömma mig bakom orden när jag skriver.