Leta hjärtan med förstoringsglas

Foto: starfish design Instagram: @waldersten

Jag älskar Jesper Walderstens instagramkonto. Det gör mig till en lyckligare människa. Klarsynthet, inspiration och kontakt kommer ur sociala medier. Varför inte? Det finns något tidseffektivt med att rikta sig mot många människor samtidigt. Ibland behövs emellertid ett förstoringsglas för att upptäcka en efterlängtad lajk i instaflödet. Ett flyktigt litet rött hjärta i en värld av intryck. Och den där tomhetskänslan när ingen såg, eller på riktigt förstod. Instagram känns än dock vilsamt med pioner, kaffekoppar och vardagsstilleben i blekt ljus. Liksom skyddad från facebooks debatter, vilka, trots sin viktighet, inte alltid är det jag önskar luta huvudet mot mellan två klientbesök. Vi använder väl helt enkelt sociala medier på olika sätt. Somliga kämpar emot orättvisor. Andra vill förmedla något om sig och sin vardag. Det blir ett sätt att dela med sig och få nya intryck, men också att upprätthålla sina relationer i en värld där vi inte längre ids skriva ett personligt meddelande. Eller svara på dem vi får. 

Kanske var det inte bättre på Jane Austens tid. Detta har kommit upp i flera sammanhang i det sista. Då skulle varje ord resa med häst. Ett svar skulle författas, bläcket torka och vaxsigillet stelna innan svaret kunde färdas tillbaka. Varje bild fick tecknas. Och hur visade man sitt lajkande? Skickades teckningen runt i communityt, där alla författade en kommentar? Tänk vilken tid det måste ha tagit att få respons via hästagram. Jag tänker att det inte var bättre förr. Jag har ju i alla fall ett förstoringsglas till hands, i väntan på ett åtråvärt hjärta. Jag kanske också skickar ett personligt meddelande. För att jag kan.