Och jag for åt andra hållet

Melbourne välkomnar mig med sol och blå himmel. Det är sommar. Riktig sommar. Med varma dagar och svala nätter, och utan den där fuktigheten som jag lärt mig att leva med de senaste åren. Planen var att smita från Singapore när nyårsfirandet invaderar kvarteren där vi bor. Mannen skulle till Europa på konferens och jag for åt andra hållet.

Staden blommar och det myllrar av folk i de mest centrala delarna. Jag har promenerat en mil om dagen och har helt glömt bort att åka spårvagn. Och överallt små kyrkor och caféer. Man är stolt över sitt kaffe i Melbourne och jag är glad över att det sura kaffet, som nästan helt har tagit över Singapores industriinredda espressobarer, här är näst intill obefintligt. 

Vackra gränder och tegelfasader. Och medan den varma eftermiddagen obemärkt blir kväll under den ljusa himlen, fylls restauranger och barer av uppsluppna helgfirare. Det är enkelt att vara ensam i Melbourne. Människor är vänliga utan att vara påträngande och det går utmärkt att sitta vid baren i en fredagsstimmig restaurang och äta och läsa utan att känna sig nämnvärt apart. 

På Brunswick hänger stans hipsters på helgerna. Här äter man brunch, shoppar i små butiker och fyndar second hand. Här finns bokbinderier, tryckerier och caféer med sockerskålar i silver. Jag tycker att jag passar in. Jag vill i alla fall gärna tro det och svarar så gott det går på frågor om hur människor ska hitta till olika ställen. Smickrad erkänner jag, till slut, att jag bara varit i stan ett dygn och faktiskt inte har en aning om var saker ligger.

Promenaden går vidare till Carlton och här äter man tydligen tårtor på det italienska caféet Brunetti, som betraktas som en institution i stan. Jag tittar in, men hoppar över det, fortfarande mätt efter hipsterbrunchen. Jag har en sorts fäbless för tunga inredningsgrejer och hittar bara saker i marmor och betong. Opraktiskt så det förslår.

Den stora marknaden håller på att stänga för dagen. Här finns allt; fisk, kött, grönsaker och blommor. Och delikatesser. Ljuset är så vackert och nästan alla har lämnat byggnaden. 

Det är söndagsmorgon vid floden. Allt är stilla i finanskvarteren och det är fortfarande ganska svalt innan solen har hunnit upp. Jag korsar floden och letar efter en pappersaffär. På vägen finner jag en fin liten gata på Southbank där ännu en värld öppnar sig. Här verkar folk komma från sina yogapass och springrundor och firar söndagen med vänner och familj efter förrättat värv.

Jag promenerar vidare till den botaniska trädgården, som är en riktig lunga i stan. Här finns små sjöar, stora gräsmattor och djungel. På en bänk i skuggan läser jag en timme eller så. Man hinner ganska många böcker på en helg. Typ, en om dagen.

Men nu är det dags att åka hem. Från sommardagar med skuggsvalka och så mycket ensamtid att varje tanke har följts till slut. Melbourne är fint. Och enkelt. Men också väldigt mycket hullerombuller. Här samsas gamla gotiska byggnader med industriella tegelhus och halvmoderna höga bostadshus. Och splirrans skyskrapor, förstås. Men inte områdesindelat, utan allting om vartannat. Och strax utanför stadskärnan blir husen lägre, mer homogena och gatorna platta och oändliga. Det ger en ledtråd om hur landskapet sedan tar vid. Men Melbourne är välkomnande och prestigelöst. Till och med för den som försöker smälta in som hipster...