En musik gjorde sig lös och gick i yrande snö

Han heter Arvid Stjärnblom, huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Arvid Stjärnblom som i unga år träffar Lydia Stille, som han aldrig helt ska kunna släppa taget om oavsett hur många år som går, men sedan av olika skäl gifter sig med Dagmar Randel. Så väldigt tidlös i sin berättelse och ett obehagligt tidsdokument när det kommer till samhällets syn på kvinnor. De är älskvärda alla tre; Arvid, Lydia och Dagmar. Begripliga. Och jag tänker på det som ett inre drama om otillfredsställda behov. Arvid söker frihet, men blir bara mer och mer låst. Dagmar vill ha trygghet, men blir mer och mer osäker. Och Lydia vill höra till, men blir ensammare och ensammare. Tills de mer eller mindre frivilligt får fatt i de där djupaste behoven och allting stillnar. Men då är berättelsen slut, för det blir ju ingen dramaturgi av människor som mår bra.

Det är något med Arvids både sorgesamma och lyckliga promenader genom Stockholm under kyliga höst- och vinternätter, mellan Lydias vindsrum och hans eget hem, som får mig att tänka på den här dikten. Antingen skrevs den just till Arvid Stjärnblom. Eller bara ännu ett tecken på Söderbergs och Tranströmers tidlöshet.

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften.

Vintern hade kommit

medan de låg hos varann.

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden –

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han. 

En musik gjorde sig lös

och gick i yrande snö

med långa steg.

Allting var på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.

Tomas Tranströmer