Hur kunde jag vara så dum?

Ur föreställningen Anna Svärd, Västanå Teater. Foto: Håkan Larsson 

Anna Svärd är dalkullan som gifter sig med pastorn Karl-Arthur Ekenstedt. Hon lovas ett tredagarsbröllop, en prästgård och ett gott liv som prästfru i kyrkans tjänst. Men det blir inte som Anna har lovats och det blir inte som hon har drömt om. Fem gånger frågar hon sig hur hon kunde vara så dum. För när hon inser att hon berövats sin bröllopsfest, sin prästgård, sina nyfunna barn, sin 50-lapp och sin kortlek, får det vara nog. Anna slutar fråga sig hur kunde vara så dum, gör slag i saken och lämnar situationen. Hon får tillbaka sina barn. Och hon bygger upp sitt liv på nytt. 

Vi gillar ju det där. Starka personer som tar sig ur sin bedrövelse och jag blev förtrollad av den Anna Svärd som jag såg i Berättarladan utanför Sunne för nästan två veckor sedan. Hon är magisk. Och orubblig, även när hon tvivlar. Följande dagar ser jag min omgivning utifrån berättelsen om Anna Svärd. Den skulddrivna prästen, den olyckliga och galna organisthustrun och baronen som mest av allt önskade en son, men bara fick döttrar. Ingen människa får nog någonsin allt den önskar och tur är kanske det. Det är därför det är så lätt att se med beundran på Anna Svärd och tänka att hennes kraft och egenansvar gör det hela okomplicerat. Men allt jag kan tänka är att trots hennes kraft, målmedvetenhet, självbevarelsedrift och kärlek, berövades hon ganska mycket. Och hur bra det än gick, är det samtidigt en förlust. En sorg över den framtid som hon önskade, men som inte blev. 

Och har man tid över denna sommar, tycker jag att man ska åka till Sunne och se föreställningen. Med klassiker behövs ingen spoiler alert. Det är helt enkelt en tidlös berättelse.