Där tiden har stannat

I en sal på en vårdavdelning på Södersjukhuset i Stockholm, hänger en klocka som har stannat på kvart i tre. Mannen, som för tillfället vårdas i rummet, har dock en historik av att både vara exakt samt att ta bort punkten i sin tidsangivelse. Fjortonhundrafyrtifyra stannade klockan, enligt honom, och känslan är att tiden stannade med den.

"Två gånger om dygnet visar klockan rätt", kommenterar en av besökarna. De andra två skrattar. Som tur är har mannen i sjuksängen en egen klocka på armen som han tittar på väldigt ofta. På den andra handleden sitter en infart eller kanske utfart. Det är för att det ska vara enklare att ta de många blodproverna. Mannen skiter emellertid i vilket. Han vill bara hem. Hem till bekanta dofter och en tv som står på hela dagen, där han kan sitta i sin stol och somna en stund till ljudet av fruns pysslande i bakgrunden. Vara i fred, men ändå höra till. Han har fått dagstidningar, kvällstidningar, tidningsbilagor och en radio. Inte för att han kanske orkar läsa eller lyssna så mycket, men besökarna vill tro att ljudet av omvärlden och trycksvärtan ändå påminner om att tillvaron är större än den lilla salen.

Mannen är 75 år gammal och tänkte förmodligen aldrig att det var såhär det skulle bli. Han tycker att de två besökarna, hans barn, överdriver ryktet om hans dödlighet. Han är rolig. Barnen skrattar. För en stund är skärpan, ilskan och sarkasmen tillbaka. Han tycker inte att personalen är snäll mot honom och sjukhusmaten smakar tydligen förfärligt. Han deklarerar att han matvägrar. De känner igen honom och blir förstås lättade. Det är en oerhörd sorg att se sin en gång så kraftfulle förälder bli övermannad av sjukdom. Sjukdom som de ännu inte helt har fått klarhet i. "Jag kallar hit sjukhusdirektören", skämtar sonen. Pappan skrattar. "Men är du snäll mot dem, då?", undrar dottern. Det medger han att han inte är. Plötsligt ser han trött ut och säger att han inte mår så bra. Barnen hjälper honom tillbaka till sängen. Han tappar överblicken och undrar när de ska förbereda festen. De blir förvånade. Skiftet mellan klarhet och förvirring går så fort. De pratar om fester och familjens födelsedagar. Han somnar. Sonen och dottern sitter och pratar i rummet och likt ett barn på vuxenfest somnar pappan och verkar sova tryggt med det sällskap han har där. "Ingen ska behöva vara ensam på sjukhus", menar dottern och sonen håller med.

De två barnen är vuxna sedan länge och har hunnit med att både gifta sig och skilja sig, få barn, byta karriär och flytta över halva världen. Men just nu är de på samma plats i en sal där klockan har stannat. Där står tiden stilla, eftersom de egentligen inte vet hur man bemöter en pappa som aldrig har velat erkänna någon tillstymmelse till sjukdom och som aldrig tidigare har släppt in någon i den journal som  han närmast betraktar som en statshemlighet. De har, tillsammans med frun som av förklarliga skäl är något mer insläppt i sjukdomsanamnesen, bevittnat och fått inse att det som verkade ha varit en inflammerad hälsena, en envis covid-infektion och ålderskrämpor i allmänhet aldrig riktigt släppte greppet. Trötthet, passivitet, orörlighet och viss förvirring kvarstod. Barnen trodde att husläkaren hade koll och att denne gick att luta sig emot när pappan själv inte ville berätta något. Till slut blev alla för oroliga och ett läkarbesök ledde till en behandling som antagligen sammanföll med ett akut sjuktillstånd. Akut, men inte fatalt. Och nu befinner sig mannen på salen där tiden har stannat. Han sitter upp igen på sängkanten. Barnen gör sig iordning för att gå. De har varit där i tre och en halv timme. Dottern sätter sig bredvid sin pappa som lägger huvudet mot hennes axel medan hon lägger armen om hans rygg. "När blev han så här liten?", tänker hon. "Gå inte", säger han. Han gråter. Hon gråter. Hon säger att det är som när hon var barn och inte ville bli lämnad på förskolan. Hon grät och han gick ändå till jobbet med löfte om att hon ju blev hämtad på kvällen. "Nu är det jag som måste gå", tillägger hon, men inser att han inte har någon fröken Birgitta, Gunvor, Annelie eller Mariana att sitta i knäet hos. Han är ensam med sina egna tankar och sina egna minnen. Pappan gråter och dottern gråter. Hon berättar när de planerar att komma tillbaka och betonar att han kommer att få besök och sällskap varje dag. Sonen bekräftar och säger till pappan att han just nu behöver vila och vara just där han är; på sjukhuset. De ser till att han ligger ner i sängen med radion hos sig. Telefonen och tidningarna går att nå från sjukhussängen. De försöker göra det lite mindre eländigt för honom, medan klockan fortfarande står på kvart i tre.

Det verkar egentligen inte vara en fråga om rädsla för döden, utan snarare en skräck för ovärdighet. Tanken på att inte få göra sitt eget med bibehållen integritet är skrämmande. Gradvis blir det omöjligt att hålla sig fast i den inre struktur där alla känslor av obehag som regel har hanterats och lösts genom handling. Inte alltid med målsättningen att åtgärdas eller bearbetas, utan ibland bara för att sorteras bort och gömmas undan. Bortom insyn för omgivningen. Det är precis så det går till när man är så rädd för att bli sjuk att ingen får veta om när det sker. Det var knappt att mannen själv visste. Han hade hellre dött på slagfältet än i en sjukhussäng. Då kallas det för att stupa och inte för att dö. Krig har ett ord för det som vi andra vill undvika och jag antar att det är ett sätt att göra döden meningsfull. Det där slagfältet som, i sin mer moderna tappning, hade utgjort hela mannens yrkesliv. Ett arbete som medförde en ständig plikt, en insats för att uppnå något större och ett sätt att rättfärdiga sin egen existens och en vardag som krävde sin närvaro på grund av sin ofrånkomliga angelägenhet. Pensionärslivet var så långt ifrån händelsernas, skillnadgörandets och adrenalinets mitt. Mannen skrev böcker om sina missioner och föreläste flitigt. Och även om han verkligen uppskattade att prata om sina erfarenheter, levde han måhända mer i sin historia än i sitt nu.

Mannen förflyttas till rehab. Först begriper han inte vad han gör där och tycker mest att det är förvirrande. Han mår ganska bra, tycker han, men verkar inte ta in att han är sjuk och skulle behöva både vila och träna sig i form för att kunna komma hem. Det fina är förstås att han faktiskt mår bättre. Han hälsas på och det pratas i telefon. Han ringer själv och kan höra av sig när han önskar. Avdelningen stänger dock för covid och det går en hel helg utan att varken frun eller barnen får komma dit. Han börjar må sämre av anledningar som ingen begriper. De tar honom tillbaka till sjukhuset och röntgar höften efter ett fall och hjärnan på grund av ökad förvirring. Ingenting. Mannen testas för covid men har inte det heller. Han blir sämre, men ingen vet varför, och han börjar göra motstånd. När dottern ringer avdelningen berättar sjuksköterskan att han gärna talar om sina minnen från yrkeslivet, till exempel när han träffade Indira Gandhi. När sonen pratar med honom beskrivs ett allmänt missnöje hos patienterna på salen och mannen antyder att de nu har gått samman mot personalen. Han är trött på att personalen ska bestämma över honom och att uppvigla ett uppror blir därmed det enda rimliga sättet att hantera det på. Frun får ringa och övertyga honom om att ta medicinerna och att personalen inte försöker förgifta honom. Dottern skrattar och gråter samtidigt. Det är så dråpligt och det är bara början. 

Efter ytterligare besöksförbud och röntgenturer ringer dottern. Mannen, alltså pappan, låter nyvaken. Han har svårare och svårare att beskriva hur han mår och hur det känns. Men han har ont i ryggen. Kanske är det enklare att vara inspärrad när han känner av ett symtom. Han är förändrad, tycker dottern. Hans sociala överslätanden har tagit en ny form som skapar distans. Det blir tydligt att de inte pratar om samma sak och det gör det hela obehagligt, som att han är en annan. Dottern säger att frun kommer och besöker honom idag och att hon själv kommer på lördag. Mannen frågar vilken dag det är och vad klockan är.  Dottern svarar att det är torsdag, att klockan är tio i fyra, 15.50. Hon tillägger att frun kommer under besökstiden från 16, vilket är alldeles snart. "Nu ser jag klockan, just det, tio i fyra. Vad bra!", säger mannen. Dottern frågar på vilket sätt det är bra och han säger att han har sovit hela dagen, men som tur var missade han inte besökstiden. Han låter som ett barn som är rädd att somna före tolvslaget på nyårsafton. "Precis, svarar dottern, du har det bra kvar". Hon skrattar till och säger att det finns en låt av Håkan Hellström med en strof som lyder "...att allt det bästa inte hänt än." Då blir mannen plötsligt pappan igen. Han skrattar och upprepar orden. Och frustar lite i det som dottern hör som tårar. Allt det bästa har inte hänt än.