"Jag har gått inunder stjärnor..."

Vi var unga och letade nog mer än vi ville erkänna. Kanske inte just efter varandra, men efter någon. Helt klart efter någon. Gemensamma vänner bjöd till middag och det var lite generat uppenbart att de tyckte att vi skulle passa bra ihop. Vi var väl inte helt imponerade. Mannen tyckte att jag var en excentrisk tjej som slukade eld och skulle åka till Indien. Jag tyckte nog mest att han verkade ointresserad. Han åkte vidare på fest och jag på konsert. Men när vännerna ett par veckor senare ville att vi skulle bowla ihop sa jag nej. Jag tyckte att det var bättre att mannen ringde själv. Och han ringde. Redan samma kväll. Tre veckor senare åkte han till Island och ytterligare en vecka senare for jag iväg på en långresa till Asien. Så såg livet ut då och så ser ut även nu. Men också helt annorlunda.

De gemensamma vännerna är fortfarande mycket nöjda med sin insats och ler förnumstigt när vi träffas. Att jag och mannen för det mesta tycker olika och går åt varsitt håll, har de ingen synpunkt på. Den av dem som också blev vår vigselpräst poängterade detta i sitt tal; att vi gör på vårt eget sätt, att vårt sätt ofta är olika och att det är något vår omgivning måste respektera. Det gillade jag. Vår vigselpräst hade förstått något som behövde förmedlas. Inte minst till oss själva. Idag firar vi vår trettonde årsdag. Och vi har hunnit med ganska mycket under de åren. Framför allt har vi väl rest. Och dykt. Och fikat. Och skrattat. Fotograferat. Sett på film. Och åkt långfärdsskridskor. Mest irriterad blir jag när hushållets vitvaror är sönderskruvade. Men blir också glad över att desamma nästan uteslutande fungerar betydligt bättre efteråt. Och mannen skäms när jag prutar så hårt att jag blir utslängd av försäljaren. Det konstigaste vi har gjort var nog den där bilsemestern i Jordanien. Eller båtturen i Mekongdeltat i fullt monsunregn. Men just nu är vi Malaysia. Jag och han som alltid låter mig vara precis som jag är.
Till M!