När vi bytte batterier i låset

Under helgen som var bytte vi batterier i det elektroniska dörrlåset. Det fanns en risk att vårt kodlås därmed skulle avregistreras och detta kollade jag upp först på morgonen innan kodlåset skulle användas. Jag tryckte in vad jag trodde var rätt kod och dörren öppnades inte. Vi har hjälp med städningen en gång i veckan och städerskan, som jag kallar Noris, tar sig in i lägenheten med hjälp av kodlåset. Jag la därför det extra nyckelkortet i ett kuvert och lämnade i receptionen och skrev hennes namn på, samt mitt eget namn och telefonnummer. Det första de frågar i receptionen är vilket lägenhet jag bor i. Jag säger det, men ber dem att inte skriva det på kuvertet eftersom det är en nyckel i. Då blir hon ganska vass och informerar mig om att det är därför de INTE vill att vi ska lämna nycklar i receptionen. Jag säger att jag förstår det, men att det här är en situation som jag inte kan lösa på egen hand och behöver deras hjälp med. Noris informeras och jag tänker att detta ändå blir bra.

Noris kommer en timme senare än sagt och jag missar hennes samtal när hon står i receptionen och ber om att få kuvertet med sitt namn på. När jag lyssnar av meddelandet, så är det inget meddelande direkt till mig. Kvinnan i receptionen vet inte om att Noris har ringt upp mig och samtalet dem emellan är förskräckligt. Det är så otrevligt och så utan anledning nedlåtande från receptionistens sida. Och förmodligen beror diskussionen på att receptionisten ber om Noris telefonnummer, för det är så de hanterar den här typen av situationer. Man ska alltid registrera sig i Singapore och det är förmodligen en regel som receptionen har, när besökare kvitterar ut kuvert och annat. Noris ifrågasätter detta, eftersom hon precis har visat både ID och den fullmakt hon har att komma in i vår lägenhet. 

Samhällshierarkin i Singapore är tydlig och jag blir illa berörd över att man inte ens på sitt arbete som serviceinriktad receptionist vill försöka bemöta alla människor om inte vänligt, så åtminstone professionellt. Och det blir särskilt intressant när det står en skylt i receptionen om att personalen inte tillåter hotfullt beteende. Det gällde visst bara besökarna. För receptionisten var faktiskt hotfull, men det finns ingen förbudsskylt mot det.

Jag ringer mannen i Hong Kong och berättar om kodlåset. - Ja, just det, säger han. Jag prövade det innan jag åkte och det fungerar ju. Det gör det ju inte, svarar jag. Visst är väl koden mitt personnummer, frågar jag? Nä, säger han, det har det aldrig varit. Och jag inser att det ändå är lite mitt fel att allt blev så oerhört dåligt. Åtminstone för Noris.