Om detta med jetlag

Det kändes bra att vara nästan helt utan jetlag i Sverige. De första dagarna i Singapore har dock gått i förvirringens tecken. Jag bestämde mig för att åka och sjunga när jag hade landat och ångrade mig först när jag kom fram till körövningen och liksom inte fick ihop tankarna. Själva sjungandet var väl inte så farligt, men när det sedan dukades fram fika, kände jag mig mest som en åskådare till det som pågick. Och åkte hem för att säga hej till mannen. Somnade för att sedan vakna två timmar senare. Sova en timme till och sedan vakna igen. Jag gick till jobbet; trött och taggad. När den fjärde klienten kommer in genom dörren var jag färdig att somna. Det gjorde jag inte. I min branch kan man alltid skylla på överföringar. Så, om det inte var jetlaggen, så var det förmodligen någon annans undertryckta ilska. Mycket praktiskt. På tisdagen somnade jag halv tio och vaknade utvilad halv sex. Några timmar senare är jag på väg till övning med trio-duon. En timme sen. Vilket jag inser på vägen dit och utgår från att det är klockan som går fel, eftersom jag sällan sjabblar med tider. Just det tycker trio-duo-vännen är särskilt kul. Eller morsomt, som hon uttrycker det. Och efter att ha skämts färdigt över att ha låtit henne vänta, lovat att snart bjuda på kaffe (vilket var hennes förslag), så börjar jag bli mig själv igen. 

Och idag är det fredag. Fläktreparatören är här, även han en timme sen. Det finns oändligt många kreativa idéer som jag vill genomföra. Men just nu ska jag bara ägna mig åt en av dem. Trevlig helg!