"...ska jag bära dig."

Vissa veckor har så många komponenter. Som ett arbete fullt av modiga människor som delar sin livsberättelse och sin smärta. Och ett förtroendeuppdrag med ett betydelsefullt syfte. Pioner som har handlats och givits bort. En duo som ska öva inför allhelgonagudstjänsten i november. En kör som precis har återsetts efter sommaruppehållet, där många har slutat och få har börjat. Artiklar om övergångar, förväntan och en resa till Karolinerna. Och så en förfrågan om sång på söndag. Som en bro över mörka vatten. På temat tro. Om att livet bär. För det verkar det ju göra allt som oftast. 

Här bredvid mig ligger ett lägenhetskontrakt påskrivet. "- Äntligen", säger vi, eftersom det är stressande när det aldrig blir klart. Dock inte stressande i paritet med vad de två agenterna verkar uppleva. Som ringer till mannen och vädjar. Eller hotar. Lite om vartannat. Som ändrar förutsättningar och som fattar dåliga beslut. Men på seglet sitter vi ner i båten. Och då behövs ingen bro. Åtminstone inte idag.