Om små skillnader och stora förändringar

2012 skålades in på våning 44 i huset på vår gata i stan. Runt bukten hade en miljon människor samlats för att se fyrverkerierna och vi hade bästa platsen. Bara några dagar senare ringde ms Ho och meddelade att Ministry of Manpower hade godkänt min ansökan om arbetstillstånd och jag kunde därmed börja arbeta. Dagen efter min introduktion hade jag försatts i så många situationer där hennes sätt att driva samtalsmottagningen helt krockade med mina egna etiska värderingar, att jag med stor vånda sade upp mig redan innan jag hade börjat. Två dagar senare satt jag på flyget till Sverige, redo för föreläsningar om sorg och psykisk sjukdom. Jag kramade brorsbarn och vänner och åkte sedan till Undersvik stiftsgård, fann en fin gemenskap och funderade över sammanhang för tro. "Det är människor som du, som söker gemenskap, som också behövs för att skapa den", sa en klok person. Tillbaka i Singapore kom min mamma och hennes man på besök. Vi turistade, pratade och firade kinesiskt nyår. 

En amerikanska med påbrå från Kyrghyzstan och en fransman som ser ut som Jude Law ville träffas och vi fann nya vänner. När februari kom, for jag och mannen till Kalifornien. Vi hejade på sjölejonen i Monterey och jag fick blogga från den lilla japanska trädgården på the Googleplex. Till Singapore kom mannens bästa vän på besök. Vi fortsatte turistandet och åkte till Malaysia för att snorkla en helg. Mitt i den strida strömmen av besökare, insåg jag att jag ju måste ha ett jobb, trots allt. Jag fann en annan samtalsmottagning och gick på intervju samma dag som guddottern och hela hennes familj landade i Singapore. Med guddottern blev det mycket bad och en vecka senare var jobbet mitt. Under samma period fann jag en kör, vilket ledde till darrig solosång och en ny gemenskap. Jag började också skriva odarriga artiklar om psykologi och resor till församlingstidningen. En ny svensk präst installerades i Sjömanskyrkan och plötsligt kändes det som ett värdefullt sammanhang som jag faktiskt ville bidra till.

Vi firade påsken i Sverige och sedan hade jag tänkt mig att börja arbeta. Mitt arbetstillstånd drog än en gång ut på tiden och vi firade Valborg bland tempel och risfält på Java. Mannen och jag beslöt att stanna i Singapore om nu mitt arbetstillstånd skulle gå igenom. Jag distraherade mig med en smyckeskurs och satte pris på att sjunga i en trio. I maj övade kören till vårkonsert och norskt nationaldagsfirande. Klarinettkunskaperna dammades av och Ja, vi elsker sjöngs hos den norska ambassadören. Jag var deppig över att byråkratin var oändlig och ville mest stanna hemma, men fick höra att om man inte kan umgås även på de sorgesamma dagarna, då kan det vara detsamma. I juni firades den svenska nationaldagen utan blåsorkester, men med Dan Andersson och triosång befästes det svenska vemodet. Svärföräldrarna kom till Singapore och det kändes skönt att ägna sig åt dem istället för att vänta. Bara dagar senare blev det klart och efter en lång semester till Mikronesien och Karolinerna, fick jag äntligen börja psykologa igen.

Jag övade långsamt upp min psykologengelska och hörde mig själv, alltför ofta, säga "...as we say in Scandinavia". Vi firade Singapores nationaldag i Laos och for på dykweekend till Malaysia. I september hade trion blivit en duo och jag fann mig själv i både körstyrelse och kyrkoråd. "Tillägnan" framfördes på en gudstjänst i september och jag började njuta av att sjunga för andra igen. Mellan kyrkorådsmöten och psykoterapier åkte jag till Sverige och firade bemärkelsedagar och följde med äldsta brorsonen till skolan. När jag kommit tillbaka hälsade mamma på och följde härligt nog mitt singaporeliv hackihäl under en vecka. Jag skrev färdigt min bok, lät någon läsa den och i slutet av oktober fick Phuket vara ett ställe att göra ingenting på och en vecka senare sjöng duon på allhelgonagudstjänst i Sjömanskyrkan. Det regnade och falsksången var ett faktum under övningen. "Man kan aldrig bli bra på att framföra Pie Jesu för publik om man inte framför Pie Jesu för publik", sade körledaren och tillika pianisten. Och tillade att även om det inte blir så bra som när man övade som bäst, så har andra alltid glädje av det. Till gudstjänsten kom en osvensk svenska och en svensk iranier och efter att de uttryckte att de blev starstruck, vågade jag säga att jag var kär. 

Mannen och jag tillbringade Deepavali vid ett vrak på Bali och sedan dök guddotterns mamma upp på en intensiv Singaporeweekend. Födelsedagen firades bland vänner på bästa dumplingsrestaurangen och med prosecco, tårta och macarones hela natten. Pappa dök upp med sin fru till första advent och vi drack importerad Blossa 12 och åt kung Oscars pepparkakor. Hyacinter prydde lägenheten och i varje fönster hängdes stjärnor upp. Julkonserten blev en milstolpe och amaryllisarna kom lagom till glöggbjudningen en vecka senare. Vi bakade och stökade och insåg att romglögg går åt, hur mycket vi än gör. Efter att ha önskat våra Singapore-vänner God Jul, satte vi oss på planet och landade i ett vintrigt Sverige. Här har vi firat jul, träffat familjerna och gjort vårt bästa för att bibehålla nyförvärvade insikter, även om det är lätt att falla för gamla mönster och andras behov. I år firas nyårsaftonens dag med vänner och kvällen på tu man hand på Jonas. Och det vi plötsligt har förstått är att man ibland måste göra stora yttre förändringar för att åstadkomma de inre. Men det är inte de yttre förutsättningarna som avgör hur det blir. Det gör vi bara själva. De yttre omständigheterna kommer alltid att vara sekundära när det gäller att känna sig nöjd. Åtminstone för oss som inte lever med svält, sjukdom, förtryck och fattigdom. 

Jag är färdig med 2012 och känner en enorm tacksamhet över den tillvaro som jag har. Över ett liv med  vänner, familj och ursprung i Sverige. Och ett liv med arbete, vardag och nya vänner i Singapore. Jag är redo för 2013! Gott Nytt År!!