23. Scary

Min duo-kompis brukar säga att det är publiken som ska gråta och inte vi som sjunger. Jag är benägen att hålla med. Jag är emellertid inte säker på att detta gäller fotografering. Temat kan ju tolkas som något jag upplever och därmed dokumenterar. Eller som något jag vill att ni ska känna. Det läskigaste jag vet är människor som inte beter sig som människor. Som till exempel en sådan här gatukonstnär som står blickstilla, tills han gör en robotaktig rörelse eller ett plötsligt utfall. Med ögon som man inte ser, omöjliga att möta. Jag hade i vanliga fall gått rakt förbi utan att titta. När jag nu tog upp kameran, kom ett mänskligt uttryck fram. Högst oväntat, men helt klart förmildrande.

Värst är det i spökhuset på Gröna Lund. Där ickemänniskorna interagerar med besökarna. Fångar upp ens namn i mörkret. Följer efter och jagar. Tills man måhända ligger på golvet och skriker och de känner sig nödgade att ta av sig masken för att visa sin mänsklighet. Det har hänt att spöken blivit utskällda också. Det är ett ganska vanligt sätt att hantera rädsla; med ilska. För mig handlar rädslan om det totalt oförutsägbara. Om hela den repertoar av potentiella hot som uppstår för att beteendet upphör att vara mänskligt. För att jag inte kan lita på att det är en människa där bakom som kommer att bry sig. Och som därmed skulle kunna göra vad som helst. Bortom min kontroll och överblick. Fullständigt hänsynslöst.