Alla dessa irrfärder

Jag tänkte länge att det var en god egenskap det här att vänta. Som Solveig väntar på Peer, eller Gertrud på Ingemar. Jag fattar inga beslut när jag är trött och hungrig. Och alla viktiga mail läggs i utkast-lådan över natten innan de skickas. Jag är bra på att vänta. Det har jag haft mycket nytta av. De sju magra åren blir så småningom till sju feta. Och This too shall pass är under stundom mer en livsstil än en påminnelse. I ett arbete som emellanåt blir akutstyrt, där den omedelbara krisen och de starka känslorna ska ha hanterats helst redan igår, har den väntande människan en viktig roll som systemisk bromskloss. Men emellanåt känns det som att medan jag väntar, förlorar jag en del kraft. Tankarna som var inspirerande och kreativa, grånar i kanterna och känslorna som kunde flytta berg, blir fadda i smaken. Det som man håller för sig själv växer orimligt inom och tar man aldrig ut trollen i solen, spricker de heller inte. Men var går då gränsen mellan det omedelbara och det som behöver sin tid? Gertrud slutade vänta och styrde till slut kosan mot Jerusalem, medan Ingemar i tysthet arbetade ihop pengar för att köpa tillbaka gården och fria. Han väntade med andra ord för länge. Och Gertrud for. Kanske handlar det inte om när vi gör saker utan snarare om varför?

Jag ska börja med att inte vänta på att mannen kommer hem från Indien, utan istället åka dit. Och visa honom Taj Mahal. Det Taj som jag förälskade mig i för 14 år sedan, strax efter att jag förälskat mig i honom.