Om att rättfärdiga sin existens

Det regnade den där dagen vid Hammarshage. Duggade grått över raukfältet. Några dagar tidigare hade en gotländsk taxichaufför sagt att det har tagit 12 miljoner år för Godland att bryta sig loss från den stora kontinenten, som då låg vid ekvatorn, och ta sig till sitt nuvarande läge i Östersjön. "Det är därför vi inte stressar på Gotland", sa taxichauffören, "tids nog blir det ju bra." "Ja, för vem vill bo vid ekvatorn", svarade jag. Mer ironiskt än han kunde förstå. Han nickade. Men över raukfältet, som åtminstone funnits där en del av alla miljoner år (jag kan verkligen ingenting om geologi), regnade det likväl. Och jag tittar på bilden och minns den där dagen. När yngsta brorsonen så ordentligt hade tagit av sig skorna innan han gick omkring i pölarna, för att sedan komma tillbaka genomblöt om byxorna efter att ha vadat sig fram. 

Raukarna påminner om en tid när vi behövde hålla ihop. När vi vackert var tvungna att vara vän med de andra i människogrottan för att se till att vi fick mat att äta och en eld att värma oss kring. Den som var ensam överlevde inte. Och psykologiskt sett, åtminstone för oss som har mat för dagen och tak över huvudet, är det en central fråga; Vad gör jag för att säkra min överlevnad? Och är det fortfarande adekvat? Har det relevans i mitt nuvarande liv, eller är det en rest från det förgångna som också håller mig kvar, mer än utvecklar mig. Precis det här håller jag på och formulerar mig kring till samtalsmottagningens blogg. Kanske inte så mycket om brorsonens blöta byxor och huruvida man har tid att vänta 12 miljoner år på att något ska bli bra. Men det andra; vad jag gör för att rättfärdiga min existens och säkerställa min överlevnad. Vad ni gör? Vad vi alla gör. För att inte bli utsparkade ur grottan. Få tillgång till elden.