Om att ta tiden tillvara

Tillbaka i Singapore sa en kompis att jag såg så svensk ut. Och måhända var inte det så mycket mitt utseende, som att jag förmodligen hade fångat något fundamentalt som tillhör den kultur jag springer ur. Att ta tillvara den tid som finns. Att liksom verkligen göra mesta möjliga ur några veckors svensk sommar. Jag har sett rapsfält, plockat hallon, gått på sommarteater i både lada och skärgård och ätit tunnbrödsrulle. Jag har även hoppat från hopptorn, klättrat på raukar, ätit kanelbullar och sett solen gå ner över Stockholm, medan luftballongerna flög över staden. Jag har upptäckt nya ställen och återvänt till gamla. Jag har fått håret fiskbensflätat, vunnit alfapet och ätit den nya dajmstruten med jordgubbssmak. Och efter allt det där fina, som ju i allra högsta grad är jag, får jag återvända till något helt annorlunda. Som också är jag. Samma sol och samma hav. Men i det singaporeanska eftermiddagsljuset blir världen mjuk och skuggorna inte så hårda. Här är luften sällan frisk, men sommaren för alltid. Här kan man också bo. Det blir inte lika vackert på instagram, men ändå. Fint. Och mjukt. Hemma.