Att komma undan med blotta förskräckelsen

Strax efter åtta på tisdagsmorgonen sätter vi oss på den stora terassen ovanför dykcentret längs Panagsama beach på ön Cebu i Filippinerna. Vädret är fint och luften är varm. Det är dags för frukost. Och helt utan förvarning börjar terassen skaka. Jag tänkte aldrig jordbävning, även om jag hörde mannen säga det. Vi rusar ner till markplan och trängs med personalen i trappan. Det enda jag medvetet får med mig ner från terassen är skorna. Väl nere kommer ännu ett skalv. När marken skakar, vet man att det är fel. Väldigt fel. Det är något som fundamentalt hotar hela ens varande under ett jordskalv, förutom den uppenbara faran. Det här skalvet uppmäter 7.2 på richterskalan. Det lugnar sig sedan i byn, även om man rapporterar över 500 efterskalv under eftermiddagen och kvällen. Vi bestämmer oss för att stanna. Men på internet ser vi bilder av omfattande förstörelse och läser att fler än 150 människor är döda och 300 skadade. Och förstår att det ännu inte på riktigt är över, eftersom det fortfarande skälver i marken, om än mindre kraftfullt. Ytterligare skalv de följande dagarna uppmäts till ca 5 på richterskalan. Nu är vi hemma igen och kan andas ut. Där det inte skakar och där vi inte behöver vara ständigt beredda. Det är dags att vara tacksam över att vi inte drabbades av husras, bränder eller jordskred. Och glädjen över att vara välbehållen. Livet längs Panagsama beach återgår till det vanliga, medan det på grannön har förändrats för alltid. Jordskalv kommer utan förvarning. Vi kom undan med blotta förskräckelsen. En solig, vacker morgon längs en strand på Filippinerna.