Det som inte blir

bild: Jesper Waldersten, Instagram

Jag dagdrömmer. Det har jag alltid gjort, utan att kanske inte riktigt förstå det. Men i ett hemligt rum, för mer än tio år sedan, ställdes frågan om min själsliga frånvaro. Och jag fick berätta om den parallella fantasivärld som för mig var en ständig konkurrent till det verkliga livet. Jag fick öva på att ha dörrarna öppna mellan fantasi och verklighet istället för att genom sin strikta uppdelning låta verkligheten vara en återkommande besvikelse i relation till sin blomstrande parallellvärld. Jag har aldrig fantiserat om otänkbara saker. Bara att allting är lite bättre, att färgerna är starkare och livet mer levande. Genom att inte hålla dörren stängd blev det möjligt att göra verkligheten bättre, eftersom fantasierna ofta springer i förväg och lockar med sig vardagen på ett sätt som allra mest driver och inspirerar. Det svåra är när verkligheten hamnar alltför långt på efterkälken och den yttre världen inte ens påminner om den inre. Eller när dagdrömmarna innehåller scenarier som otvivelaktigt krockar. Då blir jag ledsen över begränsningarna. Och sörjer allt det som aldrig kan bli. Alla liv jag aldrig kommer att leva. Som att möta sig själv på baksidan av sina drömmar.