När allt inte räcker

Allt kanske inte räcker. Läste jag någonstans i höstas. Ett rimligt antagande, även om det är svårt att förhålla sig till. En kompis sa att det är väl skönt, eftersom det drar ner kraven en smula. Men jag håller inte med. Mitt generella modus operandi är att göra allting så väl förberett som det bara går, för att aldrig behöva riskera att det som gjordes inte räckte; pastasallad, hemtentor, relationer och sång inkluderat. Det fungerar hyfsat bra, men det finns ju fortfarande inga garantier och oförutsedda saker sker ändå. Förra veckan var en prövning i detta och dessutom så pass jobbrelaterad att jag tyvärr inte kan beskriva det här. Men det som visar sig är att det ibland inte spelar någon roll hur mycket människor anstränger sig, eftersom det förskräckliga ändå kan ske. Trots att alla gör allt, räcker det inte. Så är det varenda dag. Överallt. Och det måste levas med. Allt kanske inte räcker. Ett rimligt antagande. Men betyder det att vi hade kunnat göra mer?