Hemliga rum

Jag tänker ofta på terapirummet som ett väldigt hemligt rum. Det är det ju inte egentligen. Inte rummet i sig. Men eftersom det som sägs otvivelaktigt påverkas av att ingen annan hör, av att den som lyssnar till stor del är en främmande person och att stundens trygghet skapar förtroende, blir det nästan som att rummet är magiskt. Magiskt och hemligt. Det har funnits många rum genom åren, mer eller mindre tillrättalagda. Jag har haft samtal i förrådsutrymmen och fönsterlösa skrubbar, men också i rum som jag nästan helt har fått inreda själv och i rum som andra inrett. För även psykologen har en psykolog. Åtminstone emellanåt. Och om inte det, så i alla fall kollegor. Idag tänker jag på mina kollegor, handledare och terapeuter genom åren. Och alla hemliga rum som vi har samtalat i. Jag minns stolarna, tavlorna och lättnaden när någon förstod. Så många hemliga rum därute. Där samtalen bara pågår. Ett privilegium. En hemlighet. Och en lättnad.