Ett ögonblick i tiden

Jag har börjat vänja mig vid att jag två gånger om året säger hejdå till mina närmaste hemma. Det är inte optimalt ur relationsperspektiv, men heller inte så farligt. Vi vet att vi om en tid ses igen och det finns ganska enkla sätt att hålla kontakten. Jag har svårare att förlika mig vid avskeden här. Kanske för att det förefaller osannolikt att vi någonsin kommer att bo i samma land eller samma stad igen och att det gör avskeden så definitiva. Jag försöker hålla mig i att det finns något fint i att det går att flytta runt halva jorden och lära känna människor som får en särskild plats i ens hjärta. Och att jag aldrig ångrat att jag låtit människor bli betydelsefulla. Att det fanns ett ögonblick i tiden som delades, där vi hörde samman och som därför aldrig försvinner. Det kommer alltid vara värt det. Även om det blir en smula tyst och tomt efteråt. Alltid värt det.