Mitt barnsliga leende och det där vemodet som hänger kvar

Det är ganska precis två veckor sedan jag senast promenerade genom Stockholm, sprang på gamla vänner, pratade en stund, handlade några saker och mötte upp mannen för middag hos en kompis. Stockholm var nyregnad asfalt, välkända kvarter, gamla hus, kardemummabullar och ljusa, långa kvällar. Innan dess hade Östergötland varit både urskog och milsvida slätter, tallar, säd, kyrkor och vallmo. Och i Västmanland fanns björkskogarna, grusvägarna och en hel massa glass. Jag längtar dit igen. Till familj och vänner. Till två brorsöners skolavslutning, 7-årsfirande och en lång vandring. Till fina kvällar med samtal och tjocka koftor. Och till en mormor som är 91 år, ganska glömsk men som menar att det pirrar i både armar och ben av glädje när vi träffas. Till det där som jag känner så väl sedan jag var en väldigt liten människa och som jag alltid kommer att bära med mig i den plats i hjärtat som är tillägnad hemma. 

Jag lyssnar på Tomas Andersson Wijs Mitt barnsliga leende, snöar in på ceviche med granatäpple, öppnar kuvertet med printade instagrambilder och tänker att det i alla fall är fint det här att ha en plats att höra till och människor att höra samman med. Det är inte självklart. Inte för någon.