Mot okända vatten och en ny kontinent

Jag var tolv år när jag reste utan mina föräldrar för första gången. Då flög jag till England för att hälsa på en kompis i två veckor. Det var läskigt, men det gick bra. Sedan har jag ju förstås gjort de allra flesta resorna utan dem. Det är rimligt i min ålder.  Men vid någon av de där tidiga resorna fick jag en liten guldberlock av min mamma med den helige Kristoffer. Han är vägfararnas skyddshelgon. Och även om jag inte så ofta bär berlocken, så finns den i ett litet skrin i mitt hem. Men nu tänker jag att det är dags att ta fram den. För tidigt på fredag morgon bär det av. Mot okända vatten och en ny kontinent. Det var länge sedan jag kände mig såhär ängslig och resfebrig inför en resa. Det känns ofattbart långt bort och även om jag vet att det kommer att vara fantastiskt att snorkla med pingviner, dyka med sjölejon och titta på uråldriga sköldpaddor, så är det ju så många konstigheter som kan ske på vägen. Men det kan ju också gå bra. Det får man inte glömma. Jag hänger heliga Kristoffer runt halsen, packar en våtdräkt för kalla vatten och säger som storebror; Stay frosty! Det är dags att hissa seglen på Svarta Pärlan och ta fram kompassen som pekar dit man helst önskar.