Längs Andernas sluttningar

Quito ligger utspridd över Andernas sluttningar på 2800 meters höjd, vilket är ganska högt när man har befunnit sig vid havet en vecka. På ett litet fint hotell, i stadens restaurangtätare delar, hade vi det väldigt bra. De hjälpte oss med utflyktsplaner, förmanade oss att ta av alla synliga smycken och förhörde sig om hur mycket pengar vi hade med oss ut. De var inte ängsliga, men däremot väldigt realistiska, när det kom till vår säkerhet på Quitos gator efter mörkrets inbrott.

På höjden El Panecillo, ovanför gamla staden, står en madonna-staty och det sägs att hon är den enda som har vingar likt en ängel. 

Det var nationaldagsfirande och fest i Quito. Gatorna var smyckade, medan upprymda och lediga människor befann sig i varje gathörn. Vi spankulerade genom gamla stan och tittade på parlamentsbyggnader och kyrkor, gamla torg och en teater. Vi drack kaffe på uteserveringar och åt lunch på en vind i ett undanskymt kvarter.

Den enorma basilikan var vandringens slutdestination och här kunde man klättra högt upp i tornet med hjälp av rangliga stegar. Kyrkan började byggas i slutet av 1800-talet och öppnades 1924. Men bygget fortsätter, eftersom lokala legender menar att basilikans färdigställande innebär slutet för världen.

Även i gamla stadskärnor som finns med på Unescos världsarvslista, måste man tvätta. Sådant ser livet ut var man än befinner sig. Och kanske är detta det fina med allt resande; att se hur människors vardag obemärkt smälter samman med det unika som varje plats erbjuder. Att vara gäst hos verkligheten.