Marknadsdag i Otavalo

Otavalo ligger norr om Quito, i skuggan av tre höga vulkaner. Otavaloborna har under lång tid framgångsrikt sålt sina hantverk, sina textilier och sin folkmusik runt om i världen och många familjer lever gott på detta, medan särskilt de som lever utanför staden tampas med både fattigdom och utanförskap. Kvinnorna bär traditionellt mörk kjol och vit, broderad blus. Runt midjan knyts ett färgglatt band som ofta matchar bandet i håret. Runt halsen bärs guldfärgade pärlor och runt handlederna pärlor i andra färger. Männen klär sig i mörka byxor och poncho.

Jag älskar marknader. Älskar. Kanske ligger det något i själva överenskommelsen. Jag köper inte om jag inte är nöjd med priset. Och försäljarna säljer inte, om de inte får det pris som de behöver. Men det är egentligen hela upplevelsen det handlar om; färgerna, människorna, samtalen och de där sakerna som vi inte annars skulle få med oss hem.

Det finns en historia kring mitt marknadshandlande. Såklart. Jag hör till den grupp småsystrar, vars storebröder insåg att på en marknad i Kairo kan man få tämligen många saker, för att inte säga flera kameler, för en ganska glad och blåögd tolvåring. Och även om detta aldrig förverkligades, förstod jag väl någonting om att det mesta på en marknad är förhandlingsbart.

Men det fanns också ett tillfälle i Stone town på Zanzibar då jag blev utkastad av kryddförsäljaren för att jag prutade så hårt. Det var pinsamt. Jag fick gå hem utan spiskummin och tänka över min approach. Så, jag har bättrat mig. Jag är vänligare, lugnare och jag har slutat att bråka om enstaka slantar.

I Otavalo handlades hårband, sjalar och ett skärp. Och örhängen i silver. Fast hårbanden tänkte jag använda som presentband. Och så den tunnaste av plädar, noga utvald för att passa en grå soffa och färglada kuddar i ett hem i himlen. Den var ett kap. Jag har ju slutat att bråka om enstaka slantar...